Uppdaterad 24 oktober 2026 · 6 min läsning · Av Anders Karlsson
Ett komplext tal skrivs z=a+bi, där a och b är reella tal och i är ett tal med egenskapen i2=−1. Man räknar som med vanliga parenteser och byter i2 mot −1; vid division förlänger man med nämnarens konjugat. I det komplexa talplanet har z ett belopp (avståndet till origo) och ett argument (vinkeln), och i polär form multipliceras beloppen och adderas argumenten.
Kurs: Matematik 4 · Område: algebra · Förklaring inför Matematik- och fysikprovet
Ekvationen x2=−1 saknar reella lösningar, eftersom ett reellt tal i kvadrat aldrig är negativt. Man inför därför ett nytt tal i, den imaginära enheten, som bestäms av att i2=−1. Ett komplext tal är ett tal z=a+bi där a och b är reella. Talet a kallas realdelen, Rez=a, och b kallas imaginärdelen, Imz=b (obs: imaginärdelen är b, utan i). Är b=0 är z ett vanligt reellt tal. Två komplexa tal är lika bara om både realdelarna och imaginärdelarna är lika. Potenser av i upprepar sig med perioden 4: i1=i, i2=−1, i3=i2⋅i=−i, i4=(i2)2=1, och sedan börjar det om. Till exempel är i23=i20⋅i3=1⋅(−i)=−i, eftersom 20 är delbart med 4.
Addition, multiplikation och konjugat
Addition och subtraktion görs del för del: (3+2i)+(1−5i)=4−3i. Multiplikation görs som när man multiplicerar ihop två parenteser, och sedan byter man i2 mot −1: (2+3i)(4−i)=8−2i+12i−3i2=8+10i+3=11+10i. Konjugatet till z=a+bi skrivs zˉ och är zˉ=a−bi: man byter tecken på imaginärdelen. Konjugatregeln ger z⋅zˉ=(a+bi)(a−bi)=a2−b2i2=a2+b2, som alltid är ett reellt tal. Exempel: (3+4i)(3−4i)=9+16=25.
Division: förläng med konjugatet
Man kan inte dela del för del. Tricket är att förlänga bråket med nämnarens konjugat, eftersom nämnaren då blir reell (c2+d2). För c+dia+bi multiplicerar man täljare och nämnare med c−di. Exempel: 1+2i5+5i=(1+2i)(1−2i)(5+5i)(1−2i)=1+45−10i+5i−10i2=515−5i=3−i. Kontrollera gärna genom att multiplicera tillbaka: (3−i)(1+2i)=3+6i−i−2i2=5+5i. Samma sak gäller i1: förläng med −i, så i1=−i2−i=1−i=−i.
Komplexa talplanet, belopp och argument
Ett komplext tal z=a+bi ritas som punkten (a,b) i ett koordinatsystem där den vågräta axeln är den reella axeln (Re) och den lodräta är den imaginära axeln (Im). Beloppet ∣z∣ är avståndet från origo till punkten. Pythagoras sats ger ∣z∣=a2+b2, till exempel ∣3+4i∣=9+16=5. Argumentet argz är vinkeln v från positiva reella axeln moturs till sträckan från origo till z, precis som vinkeln i enhetscirkeln. Argumentet är bara bestämt så när som på hela varv: v, v+360∘ och v−360∘ beskriver samma riktning. Därför anger man ett intervall, oftast 0≤v<360∘ (eller −180∘<v≤180∘, huvudargumentet). Talet 0 har inget argument. Det gäller att tanv=ab när a=0, men titta alltid på i vilken kvadrant punkten ligger: −1+i ligger i kvadrant II, så argumentet är 135∘=43π. Räknaren skulle ge −45∘, men det är argumentet för 1−i. Ligger z på en axel läser man av vinkeln direkt: argi=90∘, arg(−2)=180∘, arg(−i)=270∘. Addition av komplexa tal är vektoraddition i talplanet: man lägger pilarna efter varandra, precis som med vektorer. Konjugatet zˉ är spegelbilden av z i den reella axeln: samma belopp, och argumentet −v (eller 360∘−v om man vill ha det mellan 0 och 360∘).
Polär form och de Moivres formel
Om ∣z∣=r och argz=v är a=rcosv och b=rsinv (som i enhetscirkeln, men med radien r). Därför kan man skriva z=r(cosv+isinv), den polära formen. Exempel: 1+i3 har r=1+3=2 och ligger i kvadrant I med tanv=3, så v=60∘=3π och 1+i3=2(cos60∘+isin60∘). Multiplicerar man z1=r1(cosv1+isinv1) och z2=r2(cosv2+isinv2) får man r1r2[(cosv1cosv2−sinv1sinv2)+i(sinv1cosv2+cosv1sinv2)], och med additionsformlerna är det r1r2(cos(v1+v2)+isin(v1+v2)). Vid multiplikation multipliceras alltså beloppen och adderas argumenten. Särskilt gäller ∣zw∣=∣z∣⋅∣w∣, och att multiplicera med i (belopp 1, argument 90∘) vrider talet ett kvarts varv moturs. Vid division divideras beloppen och subtraheras argumenten. Upprepar man multiplikationen med z n gånger får man de Moivres formel: zn=rn(cosnv+isinnv) (för heltal n). Blir nv större än 360∘ drar man bort hela varv: 480∘ är samma vinkel som 120∘. Den gör höga potenser lätta: (1+i3)3=23(cos180∘+isin180∘)=8⋅(−1)=−8.
Andragradsekvationer med komplexa rötter
Med i går det att dra roten ur negativa tal: −9=3i, eftersom (3i)2=9i2=−9. Därför har varje andragradsekvation två lösningar (som kan sammanfalla). Använd pq-formeln som vanligt: för z2+pz+q=0 är z=−2p±(2p)2−q. Blir talet under roten negativt, −d med d>0, så är roten ±id. Exempel: z2+2z+5=0 ger z=−1±1−5=−1±−4=−1±2i. När p och q är reella kommer de komplexa rötterna alltid i par av konjugat, α+βi och α−βi. Då är summan av rötterna 2α=−p och produkten α2+β2=q. Vet man en rot, till exempel 2−3i, är alltså den andra 2+3i, och ekvationen är z2−4z+13=0. Regeln gäller för polynom av alla grader: har ett polynom bara reella koefficienter och α + βi är en rot, så är α − βi också en rot. Är någon koefficient icke-reell gäller det inte. Ekvationen z−i=0 har bara roten i, inte −i. För az2+bz+c=0 (dela med a) är summan av rötterna −ab och produkten ac. Man får multiplicera en ekvation med vilket tal som helst utom 0, även med ett komplext tal. Då ändras koefficienterna men inte lösningarna. Därför är det kvoterna ab och ac som avgör om rötterna kan vara reella: är båda rötterna reella så är både summan och produkten reella.
Räknade exempel
Exempel 1
Skriv 2+i4+7i på formen a+bi.
Nämnarens konjugat är 2−i. Förläng: (2+i)(2−i)(4+7i)(2−i).
Kontroll: (3+2i)(2+i)=6+3i+4i+2i2=4+7i. Det stämmer.
Svar:3+2i
Exempel 2
Lös ekvationen z2−6z+13=0.
pq-formeln med p=−6 och q=13: z=3±32−13=3±−4.
−4=2i, eftersom (2i)2=4i2=−4.
Alltså är z=3+2i eller z=3−2i.
Kontroll med summa och produkt: summan är 6=−p och produkten är 32+22=13=q. Det stämmer.
Svar:z=3±2i
Exempel 3
Beräkna (1+i)8.
Belopp: ∣1+i∣=12+12=2.
Argument: punkten (1,1) ligger i kvadrant I och tanv=1, så v=45∘=4π.
de Moivre: (1+i)8=(2)8(cos360∘+isin360∘).
(2)8=24=16, och cos360∘+isin360∘=1+0i=1.
Alltså är (1+i)8=16.
Svar:16
Vanliga fel
Att räkna i2 som 1 i stället för −1, till exempel att (2+3i)(4−i) skulle bli 5+10i i stället för 11+10i. Eller att dela del för del vid division: 2+4i6+8i är inte 3+2i; man måste förlänga med nämnarens konjugat.
Att räkna argumentet bara med tanv=ab utan att titta på kvadranten, eller att räkna beloppet som a2+b2 (utan rot) eller a+b.
Att skriva −9=−3 eller ±3. Rätt är −9=3i, och lösningarna till z2=−9 är z=±3i. Regeln a⋅b=ab gäller inte heller när talen är negativa: −4⋅−9=2i⋅3i=−6, inte 36=6.
Att tro att komplexa rötter alltid kommer i konjugatpar. Det gäller bara när alla koefficienter är reella.
MaFy-appen och de här sidorna är inte knutna till eller godkända av Chalmers, KTH, GU, SU eller provets arrangörer. Uppgifterna i appen är egna och kopierar inte provets uppgifter.