Elektromagnetisk induktion

Uppdaterad 24 oktober 2026 · 5 min läsning · Av Anders Karlsson

När det magnetiska flödet genom en slinga eller spole ändras, induceras en spänning: e=NΔΦΔte = N\frac{\Delta\Phi}{\Delta t} (Faradays induktionslag). Den inducerade strömmen går alltid så att den motverkar ändringen (Lenz lag). En rak ledare som rör sig vinkelrätt mot ett magnetfält får spänningen e=vBle = vBl mellan ändarna, och i en transformator är spänningarna proportionella mot varvtalen.

Kurs: Fysik 2 · Område: elektricitet · Förklaring inför Matematik- och fysikprovet

Bra att kunna först: Laddade partiklar i elektriska och magnetiska fält, Laddning, ström, spänning och resistans.

Öva på det här i appen

Magnetiskt flöde

Magnetfältets styrka beskrivs av flödestätheten BB, mätt i tesla (T). Det magnetiska flödet Φ\Phi (grekiska fi) genom en yta mäter hur mycket fält som går igenom ytan. Om fältet är homogent och vinkelrätt mot ytan med arean AA är Φ=B⋅A\Phi = B\cdot A. Enheten är weber: 1 Wb=1 T⋅m21\ \text{Wb} = 1\ \text{T}\cdot\text{m}^2. Står ytan snett räknas bara den del av fältet som går vinkelrätt genom ytan; är fältet parallellt med ytan är flödet noll. Flödet genom en slinga kan alltså ändras på tre sätt: fältet BB ändras (en magnet förs närmare), arean AA i fältet ändras (en slinga dras in i fältet), eller vinkeln ändras (slingan roterar, som i en generator). Tänk på areaenheten: 1 cm2=10−4 m21\ \text{cm}^2 = 10^{-4}\ \text{m}^2.

Faradays induktionslag

Michael Faraday upptäckte att en spänning induceras i en slinga när flödet genom den ändras – men bara medan det ändras. En magnet som ligger still i en spole ger ingen spänning, hur stark den än är. Den inducerade spänningen (ems, elektromotorisk spänning) är e=NΔΦΔte = N\frac{\Delta\Phi}{\Delta t}, där NN är antalet varv i spolen och ΔΦΔt\frac{\Delta\Phi}{\Delta t} hur snabbt flödet ändras (Wb/s = V). Lagen skrivs ofta med ett minustecken, e=−NΔΦΔte = -N\frac{\Delta\Phi}{\Delta t}; minustecknet påminner om Lenz lag, men för storleken räcker det att räkna utan tecken. Dubbelt så snabb ändring ger dubbelt så stor spänning, och dubbelt så många varv ger också dubbelt så stor spänning. Om slingan är sluten och har resistansen RR flyter strömmen I=eRI = \frac{e}{R}. Är slingan inte sluten, till exempel en ring med ett smalt snitt, induceras en spänning över snittet men ingen ström, och då verkar heller ingen magnetisk kraft på ringen (koppar och aluminium är inte magnetiska). Flyttas hela slingan inne i ett homogent fält ändras inte flödet, och ingen ström induceras trots att slingan rör sig.

Lenz lag – åt vilket håll går strömmen?

Den inducerade strömmen går alltid åt det håll som gör att dess eget magnetfält motverkar ändringen av flödet. Förs en magnets nordpol mot en ring, blir ringens sida mot magneten också en nordpol, så att ringen stöter bort magneten. Dras nordpolen bort blir ringens sida en sydpol som försöker hålla kvar magneten. Riktningen hittar man med högerhandsregeln för en slinga: kröker du högra handens fingrar i strömmens riktning pekar tummen åt det håll som slingans fält går genom slingan, alltså mot slingans nordpol. Ett fält som pekar mot dig ges av en ström moturs, sett från dig. Lenz lag är energiprincipen i praktiken: det kostar arbete att föra magneten mot ringen, och det arbetet blir elektrisk energi och till sist värme i ringen. Om den inducerade strömmen i stället hade förstärkt ändringen skulle energi skapas ur ingenting.

Rörlig ledare: e=vBle = vBl

En metallstav med längden ll rör sig med farten vv vinkelrätt mot ett magnetfält BB, och staven är vinkelrät mot både fältet och rörelsen. Varje fri laddning qq i staven rör sig då med staven och påverkas av den magnetiska kraften qvBqvB längs staven. Laddningar samlas i ändarna tills det elektriska fältet EE i staven tar ut magnetkraften: qE=qvBqE = qvB, alltså E=vBE = vB. Spänningen mellan ändarna blir e=E⋅l=vBle = E\cdot l = vBl. Samma svar fås med induktionslagen: glider staven på två skenor sveper den på tiden Δt\Delta t arean l⋅vΔtl\cdot v\Delta t, så flödet genom kretsen ökar med BlvΔtB l v\Delta t och e=ΔΦΔt=vBle = \frac{\Delta\Phi}{\Delta t} = vBl. Sluts kretsen med en resistor går strömmen I=eRI = \frac{e}{R}, och då bromsas staven av kraften F=BIlF = BIl – den kraft man måste dra med för att hålla farten konstant.

×××× ×××× R v I l × = B rakt in i papperet skenor och stav sedda ovanifrån

Transformatorn

En transformator består av två spolar på en gemensam järnkärna. En växelspänning U1U_1 över primärspolen (N1N_1 varv) ger en växelström som skapar ett flöde i järnkärnan som hela tiden ändras. Samma flöde går genom sekundärspolen (N2N_2 varv), och där induceras spänningen U2U_2. Eftersom varje varv får samma inducerade spänning gäller U2U1=N2N1\frac{U_2}{U_1} = \frac{N_2}{N_1}. Fler varv på sekundärsidan ger högre spänning (upptransformering), färre ger lägre (nedtransformering). I en ideal transformator går ingen energi förlorad: effekten in är lika med effekten ut, U1I1=U2I2U_1I_1 = U_2I_2. Höjs spänningen tio gånger sjunker strömmen därför tio gånger – det utnyttjas i kraftnätet, där låg ström ger små förluster i ledningarna. Med likspänning ändras inte flödet, och då induceras ingen spänning alls.

Räknade exempel

Exempel 1

En metallstav med längden 0,50 m glider med farten 4,0 m/s på två skenor, vinkelrätt mot ett magnetfält med flödestätheten 0,20 T. Skenorna är förbundna med en resistor på 2,0 Ω. Hur stor är den inducerade spänningen, strömmen och den kraft som behövs för att hålla farten konstant?

  1. Inducerad spänning: e=vBl=4,0⋅0,20⋅0,50=0,40e = vBl = 4{,}0\cdot 0{,}20\cdot 0{,}50 = 0{,}40 V.
  2. Ström: I=eR=0,402,0=0,20I = \frac{e}{R} = \frac{0{,}40}{2{,}0} = 0{,}20 A.
  3. Magnetkraften på den strömförande staven bromsar: F=BIl=0,20⋅0,20⋅0,50=0,020F = BIl = 0{,}20\cdot 0{,}20\cdot 0{,}50 = 0{,}020 N. Lika stor dragkraft behövs.
  4. Kontroll med energi: dragkraftens effekt Fv=0,020⋅4,0=0,080Fv = 0{,}020\cdot 4{,}0 = 0{,}080 W är lika med effekten i resistorn, eI=0,40⋅0,20=0,080eI = 0{,}40\cdot 0{,}20 = 0{,}080 W.

Svar: 0,40 V, 0,20 A och 0,020 N

Exempel 2

En spole har 200 varv och tvärsnittsarean 10 cm². Ett magnetfält vinkelrätt mot tvärsnittet ökar jämnt från 0 till 0,50 T på 0,10 s. Hur stor spänning induceras?

  1. Arean i m²: 10 cm2=10⋅10−4=1,0⋅10−3 m210\ \text{cm}^2 = 10\cdot 10^{-4} = 1{,}0\cdot 10^{-3}\ \text{m}^2.
  2. Flödesändringen: ΔΦ=ΔB⋅A=0,50⋅1,0⋅10−3=5,0⋅10−4\Delta\Phi = \Delta B\cdot A = 0{,}50\cdot 1{,}0\cdot 10^{-3} = 5{,}0\cdot 10^{-4} Wb.
  3. e=NΔΦΔt=200⋅5,0⋅10−40,10=200⋅5,0⋅10−3=1,0e = N\frac{\Delta\Phi}{\Delta t} = 200\cdot\frac{5{,}0\cdot 10^{-4}}{0{,}10} = 200\cdot 5{,}0\cdot 10^{-3} = 1{,}0 V.

Svar: 1,0 V

Exempel 3

En ideal transformator har 1150 varv i primärspolen och 60 varv i sekundärspolen. Primärspänningen är 230 V, och på sekundärsidan lyser en lampa med effekten 24 W. Bestäm sekundärspänningen och strömmen i sekundärspolen.

  1. U2=U1⋅N2N1=230⋅601150=2301150⋅60=0,2⋅60=12U_2 = U_1\cdot\frac{N_2}{N_1} = 230\cdot\frac{60}{1150} = \frac{230}{1150}\cdot 60 = 0{,}2\cdot 60 = 12 V.
  2. I2=PU2=2412=2,0I_2 = \frac{P}{U_2} = \frac{24}{12} = 2{,}0 A.
  3. Primärströmmen blir mycket mindre: I1=PU1=24230≈0,10I_1 = \frac{P}{U_1} = \frac{24}{230} \approx 0{,}10 A.

Svar: 12 V och 2,0 A

Vanliga fel

  • Att tro att ett starkt men konstant magnetfält inducerar en spänning – det är ändringen av flödet som räknas.
  • Att glömma att räkna om arean från cm² till m² (1 cm2=10−4 m21\ \text{cm}^2 = 10^{-4}\ \text{m}^2).
  • Att låta den inducerade strömmen förstärka ändringen – enligt Lenz lag motverkar den alltid ändringen (annars skulle energi skapas ur ingenting).
  • Att tro att transformatorn ökar effekten när den ökar spänningen – strömmen minskar lika mycket, och med likspänning fungerar den inte alls.

Formlerna i formelsamlingen

Fler förklaringar

Alla förklaringar · Formelsamlingen · Om Matematik- och fysikprovet

MaFy-appen och de här sidorna är inte knutna till eller godkända av Chalmers, KTH, GU, SU eller provets arrangörer. Uppgifterna i appen är egna och kopierar inte provets uppgifter.